Nu börjar allvaret
Nu är mamma och pappaledigheten över för denna gång. Vi har haft tur som lever i ett sådan bra land som Sverige. Tänkt att för vara hemma med sitt barn i över ett år. Återigen, tack Sverige.
Igår var första dagen då både jag och Oscar började jobba och lotten ligger på mig som börjar senast att lämna på morgonen.
Jag hade förberett allt. Packat hans väska med extra kläder, overall och andra tillbehör. Kläder till både mig och honom var framlagda och klockan sex ringde klockan.
Ebbe sov som en stock så jag smög upp och duschade, sminka mig och fixade håret. Sneglade in i sovrummet lite då och då. Där fanns ingen där som rörde en fena.
Vid tjugo i sju började dem första försöken på väckning.
Ungefär i tjugo minuter höll jag på, jag bytte till och med blöja och klädde honom i sömnen men inte en min eller ett försök till att öppna ögonen, jaha?
När jag sedan sätter honom upp och han kollar med ett halvt öga så började han vakna till liv. Han fick välling framför tvn och jag kunde packa ner matlåda och borsta tänderna.
På med skor och jacka sen in i bilen. När vi sedan svänger upp till dagis och han förstår vad som skall hände så blir han ledsen. Ut ur bilen och han börjar peka och skaka på huvudet.
Igår gick ändå bra och han skrek bara lite. Jag klädde av han. Hängde upp hans kläder och en pedagog med namnet Oliver hämtade honom, jag vinkade hej då och la sedan upp dem sista extra kläderna.
Då upptäcker jag att han bara har en sko(?) okej, var är den andra. Då kommer det ut en annan pedagog och jag frågar henne om Ebbe fortfarande har på en sko, mycket riktigt.
Jag bara, okej supermamman här, vill ni ta av han hans andra sko när jag har gått så smyger jag ut nu.
När jag sen körde till jobbet så smsade jag och frågade om han lugnt sig och fick tillbaka att det gjorde han nästa direkt. Lyckan för en förälder.
