Kontraster
Jag kan fortfarande minnas tiden då vi växte upp i ett litet samhälle, i en liten by, lilla Tågarp. Där alla lekte med alla, ålder som ålder, kön som kön och känslan av trygghet och gemenskap.
Brorsan och jag lekte mycket tillsammans. Vi hade ett speciellt ställe som kallades "kojan". Ett ställe med träd och givetvis en liten koja halvt genomfarlig uppbyggd i ett träd. Vi tillsammans med alla andra barn i den lilla byn.
Undra om min mamma redan då tänkte, hur ska mina barn bli, kommer dem klara vuxenlivet, kommer dem hitta någon, kommer dem att bli lyckliga?
Jag tror faktiskt att min mamma är ganska nöjd med resultat i detta nu. Att jag skulle lyckas var det såklart ingen tvivel om men Markus hängde självklart löst.
Att både jag och brorsan hittat den perfekt partnern till oss är fantastiskt. Även om bilderna talar olika så kan jag lova att vi faktiskt är ganska lika varandra ändå.
Man vill inget annat än att göra sina föräldrar stolta, jsg hoppas och tror att vi dragit våra strå till stacken. Sen att faktan talar sitt tydliga språk, att barn från Tågarp är lite bättre är ju ren och skar sanning.
