Ett sista farväl
För nio år sedan hade jag ingen farmor och farfar. Mina hade gått bort sedan länge. För nio år sedan så visste jag knappt vad en farmor och farfar var. För nio år sedan fick jag tillbaka en farmor och farfar.
Idag tog vi ett sista förväl av farmor. En farmor som för all framtid kommer minnas som givmild, glad, förbannat stilig och faktiskt lite klumpig.
Vi kommer minnas alla glada stunder. Jag kommer minnas alla glädjeskratt, beröm och kärleken till vår son. En begravning som var en perfekt begravning.
Här fanns inga svarta kläder, ingen dyster musik bara förbannat mycket kärlek och givetvis tårar. Jag var beredd på att det skulle bli ledsamt men tårarna tog mig som en stormvind.
Vi sa hej då till farmor och på någotvis när jsg satt där i kyrkbänken så såg jag framför mig farfar som stod länge bort i ett hörn. Han och hans käpp. Vi sa hej då till farmor och hon promenerade till Bertil och han kramade om henne och tog med henne hem.
Att mista någon är jobbigt att mista två är otröstligt. Men jag vet att dem lever livet nu och jag vet att dem följer oss, vakar över oss och är stolta. För stolta, det klargjorde dem ofta att dem var.
För nio år sedan hade jag ingen farmor och farfar, nu och föralltid kommer jag dela livet med dem.
Tack !
