I sorgens tid
Får man skratta, får man tänka på något annat, är det fel?
När man varit tillsammans med någon i nio år så känner man den personen både innan och utantill. Man vet alla sidor, humör och glädjefinnande. Därför är det bra att göra något annat, få skratta tillsammans.
Idag sov grabbarna till kvart över nio och jag övervägde länge att väcka dem. Farmor och farfar kom med bullar och vi satt oss framför den obligatoriska julkalendern och mös.
När vi ätit klart och var redo för dagen klädde vi på oss varmt och begav oss ut. Gick förbi gammelfarmor och farfars hus. Allt såg så fridfullt ut, ljusstakarna var tända i huset och trädgården som vanligt välskött.
Allt känns fortfarande overkligt även om jag vet att dem förmodligen seglar jordenrunt just nu med likadana kepsar och drink i handen.
Sen promenerade vi vidare till Janet och Hugo som bor precis vid en helt ny lekplats. Där släpptes Ebbe ner och han gick loss på både rutschkanor och gungor.
Hugo kom också ner sen spelade vi fotboll. Den sjuttonde december spelade vi fotboll som vilken oktoberdag som helst. Tyvärr förlorade jag och Ebbe. Inget hemspring på honom inte.
Efter två timmars lek var vi alla trött. Somnade tillsammans i soffan framför Zootropolis. Nu ska vi klä på oss igen och bege oss till farmor och farfar för julbak och lördagsmiddag.
