Farmor har flyttat till farfar
I onsdag ringde Oscar mig på jobbet och frågade om jag kunde komma hem och ta Ebbe, farmor var sämre och han ville ha all fokus där. Det var sjävklart inga problem, jag körde direkt.
Jag har aldrig själv haft en farmor, Anita blev min. Ni som känner henne vet att hon var från Värmland. Med hennes roliga och snälla dialekt kunde hon säga både det ena och det andra.
Hon älskade kläder, var alltid så vackert klädd. Starka färger, huset var alltid städat och fint och varje kalas dem hade, hann hon aldrig "byta" kläder men egentligen var hon hur fin som helst.
(Läs med värmländsk dialekt) "Den här gamla blåsan, jag bara slängde på mig den nu till kalaset". Den var på rea".
Kärleken till Ebbe behöver jag knappt nämna. Deras första barnbarnsbarn. I deras hus fick man köra in barnvagnen på alla fina mattor. Både farfar och farmor behövde man aldrig känna sig obekväm hos.
Jag kommer alltid komma ihåg dem som förbannat förälskade i varandra. Efter hur många år tillsammans som helst så var dem alltid kära.
Farmor orkade inte i slutet och allt gick fort, hon ville till farfar. När jag fick smset från Oscar att hon somnat in och jag äntligen kunde lägga mig på kudden och blunda så var det enda jag såg dem två tillsammans.
Farfar har väntat på henne, dem är båda friska och stärka och där stod Bertil och sträckte ut sin hand till farmor och tog henne i hans famn.
Låt dem tillsammans ha ett långt och lyckligt liv!
